Svensk blåsinstrumenthistoria

”För dem som mera älska Inländske än Utländske tillwerkningar, enär de förra med jämförlig godhet icke kosta mera än de senare, tillkännagifwes, att undertecknad förfärdigar och säljer större och mindre Clarinetter och Flöiter, så wäl af de tjenligaste Swenska, som wissa främmande trädsorter, i synnerhet Ebenholz. Clarinetterne med 5 till 11 klaffar, samt Stycken till tonförändringar. De större Flöiterne med 1 till 6 klaffar af Messing eller Silfwer. Priserne äro nära en tredjedel lägre än för sådane Instrumenter när de med Tull och öfrige omkostnader Utifrån anskaffas. De Instrumenter jag förfärdigar förses med min namnstämpel.

Landskrona den 10 januari 1818 - Iacob W. Wahl.”

Det finns nog ingen varken samtida eller nutida läsare av denna annons som inte osökt gör den reflexionen, att annonsen är författad av en gammal säker och självmedveten musikinstrumentmakare med stadgat rykte för klokskap och kunnande. Så är emellertid ingalunda fallet. Annonsören var den då endast 16-årige sonen till ekonomidirektören HANS WAHL i Landskrona, som på detta sätt för första gången framträdde inför en större allmänhet. Men så hade han också ända sen sin tidigaste barndom sysslat med tillverkning av musikinstrument och redan vunnit ett visst erkännande. Man kan även utan allt för stor överdrift säga, att Jacob varit ett underbarn med tanke på hans mycket tidigt utvecklade förmåga att bygga träblåsinstrument. I varje fall var han en utpräglad specialbegåvning, vilket så småningom förde honom till platsen som den förnämste tillverkaren av blåsinstrument i det samtida Sverige.

För dem som sysslade med blåsinstrument, antingen det nu var som musiker eller som instrumentmakare, bör 1800-talets första årtionden ha varit en synnerligen intressant och händelserik tid med ett flertal nya uppfinningar och förbättringar på detta område. Redan under 1700-talet hade härvidlag stora framsteg gjorts och många blåsinstrument, framför allt träinstrumenten hade fått ett rikare, fylligare och mera nyanserat register, tack vare tillkomsten av nya ljudhål och klaffar. Men det var dock först under 1800-talets förra hälft som kulmen nåddes i denna utveckling. Flera träblåsinstrument, som klarinetten, flöjten och fagotten, nådde nämligen nu en sådan grad av fulländning både i fråga om teknik och välljud, att man kan tala om en höjdpunkt i deras utveckling. Vad bleckinstrumenten beträffar synes det knappast vara tal om någon utveckling före denna tidpunkt, även om dragbasunen, inventionstrumpeten och klaffhornet redan voro uppfunna. Men nu inträffade härvidlag en fullständig revolution genom uppfinningen av ventilsystemet på 1810- och 20-talen, varigenom dessa instrument kunde göras kromatiska. Detta bidrog även till att ett flertal nya instrument blevo uppfunna. – Sådana voro i korta drag förhållandena inom den del av instrumentens värld, där JACOB VALLENTIN WAHL kom att göra så framgångsrika insatser bl. a. som den förste tillverkaren av moderna mässingsinstrument i Sverige och som uppfinnare av instrument.

Repslagaremästare Hans Wahl var en av de mera kända borgarna i Landskrona i början av 1800-talet. Han var född i Malmö och hade 1796 slagit sig ner i Landskrona tillsammans med sin hustru Anna Christina. Makarna hade endast ett barn, sonen Jacob Vallentin. Hans Wahl var i goda ekonomiska omständigheter och drev en lönande hantering. Bevarade räkenskapsböcker visa, att denna med åren fick en allt större omfattning. Dessutom var han uppskattad och anlitad kommunalman och ansågs som en ”frisinnad och originellt självständig man.” Framför allt genom sina förtjänster vid anläggandet av ”planteringen” Carlslund (1813-1815) strax norr om Landskrona, erhöll Hans Wahl titeln ekonomidirektör. Han dog den 22 augusti 1826. Anna Christina Wahl överlevde sin man i nära 40 år och dog först i januari 1864. Repslagare Wahl ägde i Landskrona bl. a. fastigheterna nr. 109 Litt. B och C Norre Värn vid Gunnargatan, nuvarande Norra Infartsgatan 22, där Landskronaortens Andelsmejeriförening har sina lokaler. Det var i den ännu bevarade långa, låga korsvirkeslängan utmed gatan som sonen Jacob Vallentin föddes den 3 mars 1801.

Det är inte så värst mycket man vet om Jacob Vallentins barndom och ungdom. Endast några spridda drag ha blivit bevarade undan glömskan. Men de äro så mycket mer betydelsefulla, därför att de kunna upplysa oss om, att han redan som barn hade lust och fallenhet för det, som sedan blev hans livsintresse, och att han även tidigt fick tillfälle att utbilda sig härför. Genom sin ställning som enda barnet till burgna föräldrar var han i den lyckliga situationen, att han kunde välja sitt yrke efter håg och läggning utan att alltför mycket behöva tänka på den ekonomiska sidan av saken och detta har säkert haft åtskilligt att betyda för hans senare framgång.

Jacob Vallentin besökte ej någon skola utan undervisades i hemmet av privata lärare i de ämnen, som särskilt intresserade honom. I fråga om läsämnena kommo levande språk och matematik i främsta rummet, vilket senare givetvis var av särskild betydelse för hans blivande yrke. I engelska och matematik undervisades han av bl. a. rektor Chr. Sylwan vid läroverket i Landskrona, vilken ansågs vara ovanligt skicklig i levande språk. Minst lika betydelsefulla voro dock övningsämnena musik och slöjd, där han även tidigt gjorde stora framsteg. I slöjden ägnade han sig särskilt åt svarvning, där han vann stor skicklighet.

Konsten att tillverka musikinstrument av trä, utom flöjter även klarinetter, oboer och fagotter, säges Wahl i huvudsak ha förvärvat på egen hand och han lär tidigt ha vunnit erkännande som en skicklig instrumentmakare. Redan som 12-åring förfärdigade han en mycket välgjord flöjt som t. o. m. påstods vara så förträfflig, att den förärades till dåvarande prins Oscar.

I Hans Wahls dagbok för 1812 omtalas att Jacob, som han kallades av föräldrarna, nu hade en egen verkstad, som vid detta tillfälle antingen blev nyinredd eller reparerad. Han var då endast 11 år gammal.

Efter nämnda år följer tyvärr en lucka i urkundsmaterialet, vilken omfattar de för Jacobs utveckling som instrumentmakare säkert mycket betydelsefulla åren fram till 1818, då annonsen kom till. Här är det åter en av faderns affärsdagböcker, som kommer till hjälp och nu har ett flertal uppgifter att lämna. Räkenskaperna för Jacobs verkstad återfinnas såväl i nämnda dagbok som i en senare sådan från 1821 under ”Rörelse och Hushålls Conto”, och tyckas vara mycket omsorgsfullt förda. Detsamma kan man däremot knappast säga om de räkenskaper, som Jacob senare började föra men ganska snart tycks ha tröttnat på.

Av räkenskaperna i 1818 års dagbok framgår det, att Jacob detta år tillverkade och sålde 11 st. klarinetter och flöjter i olika tonarter, utom detaljer av sådana instrument. Redan nu har han också börjat knyta förbindelser med den kundkrets, som åtminstone framdeles får anses som hans bästa, nämligen militärmusikkårerna. Till dessa räkenskaper komma vi längre fram att återvända.

År 1824 anträdde Jacob Wahl en resa till Tyskland för att ytterligare utbilda och förkovra sig i sitt yrke och stannade borta i två år. Resan gick över Köpenhamn, där han stannade åtminstone ett par månader enligt anteckningar i en almanack för detta år. Hans återkomst 1826 kan möjligen ha stått i samband med faderns inträffade död. Repslagerirörelsen överläts nu till en kusin till Jacob, repslagaremästare Johan Malmsten från Lund, vilken fått sin utbildning hos Hans Wahl.

Troligen är det först nu som Wahl på allvar etablerar sig som instrumentmakare och verkstaden inreds i norra ändan av längan vid Gunnargatan, där den senare var belägen. I varje fall får han 1827 sin förste medarbetare Johannes Ahlberg bördig från Hälsingborg. Följande år, 1828, har han skaffat sig en räkenskapsbok eller dagbok, där inkomster och utgifter för verkstaden äro införda. Boken, som utgöres av ett 96-sidigt häfte i liten kvart, omfattar tyvärr endast räkenskaper för några spridda år från 1828-1839, men innehåller dessutom även anteckningar om offerter på många olika slags instrument till skilda personer. Boken utgör en utomordentligt viktig källa för kännedomen om Wahls verkstad och kommer i det följande ofta att citeras.

Det dröjde inte länge efter hemkomsten från Tyskland förrän Wahl gjorde sig ett namn i den svenska musikvärlden genom de utmärkta träblåsinstrument, som han tillverkade. Detta framgår bl. a. av de affärsförbindelser han enligt dagbokens anteckningar nu förskaffat sig över hela vårt land och bestyrkes dessutom genom uppgifter från flera andra håll.

Det bäste beviset för den uppskattning hans produktion rönte var den officiella utmärkelse Wahl erhöll, när han den 31 aug. 1841 valdes till associerad i Kungl. Musikaliska akademien. Åtminstone i en notis i Landskrona Tidning för lördagen den 2 oktober 1841, där detta evenemang omtalas, tituleras Wahl nu ”Musikaliske Instrumentmakaren I. V. Wahl”. I notisen omtalas vidare, att ”orgelnisten” P. M. Hjertstrand i Landskrona vid detta tillfälle även blev vald till associerad, vilket för Wahl bör ha varit anledning till dubbel glädje, då Hjertstrand var en hans gode vän och store kund. På ett annat ställe i samma tidning framhålles, att den utmärkelse, som kommit de båda landkronaborna till del, var ytterst välförtjänt och att samhället kände stor tillfredsställelse över att äga två sådana personer, ”hvilka dels blifwit bemärkta, dels utan motsägelse gjort sig förtjenta af slik uppmuntran”.

Att bli vald till associerad i Musikaliska akademien innebar givetvis också en utmärkelse av mindre vanliga mått, vilket man bättre förstår, när man får veta att i landsorten, alltså utom Stockholm, endast 10 ”för musikaliska kunskaper välkända Män” kunde väljas. Hur Wahl själv tog akademiens utmärkelse vet man ingenting om, men i varje fall tycks han inte ha glömt bort den. 30 år senare eller närmare bestämt den 26 jan. 1871 förärade Wahl en ny trumpet i B till akademien.

År 1834 fick Wahl ännu en medhjälpare i verkstaden lärlingen Carl Brink från Hälsingborg. Men i slutet av 1830-talet och början av 1840-talet hade Wahl inte mindre än 4 gesäller och 3 lärlingar i sin verkstad.

Anledningen till att verksamheten i början av 1840-talet fick ett sådant uppsving var att Wahl nu utvidgade sin rörelse genom att börja tillverka blåsinstrument av mässing av de nya typer, som nu började komma i bruk. I den nekrolog över Wahl, som finnes införd i tidningen Korrespondenten Landkrona Tidning för den 29 november 1887, säges att det var på uppmaning av en ”enskild person” som han började denna tillverkning.

En muntlig tradition, förmedlad av den 74-årige skomakarmästaren Agaton Jænzon i Landskrona, vilken som barn brukade hålla till i Wahls verkstad och som, sedan denna övergått i andra händer, även under några år var lärling där, vet emellertid berätta att Wahl själv skulle ha kommit på idén att börja tillverka mässingsinstrument med ventiler. Han skulle nämligen fått tag i ett sådant nymodigt instrument och efter noggranna studier av detsamma ha börjat tillverkningen. Härmed får vara hur som helst och förresten finnes inget absolut hinder för att båda dessa saker ha inträffat.

I Jacob Vallentin Wahls dödsruna läses följande passus om de Wahlska mässingsinstrumenten: ”Genom tillämpning af sina kunskaper i musikens teori och matematiken lyckades han åstadkomma instrument, som genom sin rena, mjuka och fylliga ton öfverträffade de förut befintliga och som ännu i dag bibehålla sitt företräde framför andra tillverkningar”.

Detta omdöme om Wahls mässingsinstrument lär även i huvudsak överensstämma med verkligheten. Det har emellertid framhållits, att instrumenten voro tungblåsta, vilket framför allt skulle bero på det grova godset. Men så voro de å andra sidan så mycket mera hållbara. De instrument av detta slag, som efter mitten av 1800-talet började tillverkas i Stockholm av den där 1850 grundade firman Ahlberg och Ohlsson, vars grundläggare tidigare varit gesäller hos Wahl, ansågos däremot vara lättblåsta, därför att rörgångar och byglar voro av tunnare material. Men Wahl inte bara byggde sådana mässingsinstrument, som andra tidigare hade konstruerat, utan han var även själv uppfinnare. I Ny Tidning För Musik 1855, sid. 95 omtalas i ett utdrag av ett brev från Landskrona dat. 18 febr., att instrumentmakare Wahl nyligen hade förfärdigat ett slags ”Contra-bas-tuba” vilken beskrives på följande sätt: ”från den mest starka och fylliga ton kan den övergå till det mest smältande piano och försvinna i ett aftynande diminuendo.” Vidare säges den vara lätthanterlig och fremt ange tonen samt gå ner till contraess. Det är åtminstone för närvarande ej känt om något instrument av detta slag är bevarat, men det skulle vara av stort intresse om så vore fallet.

Det var under särskilt gynnsamma omständigheter som Wahl började tillverkningen av mässingsinstrument. Han var den förste, och under de 10 närmaste åren den ende i Sverige, som sysslade med denna tillverkning. De mässingsinstrument, som förut hade använts här, hade huvudsakligen importerats från Tyskland. Dessutom började mässingsinstrument, sedan nu flera nya typer tillkommit och äldre modeller förbättrats, att bliva på modet, och vid alla militärmusikkårer hade de nu blivit antagna. Och just i militärmusikkårerna hade Wahl som förut nämnts sina bästa kunder. Redan i faderns dagbok från 1818 omtalas affärer med Konungens Eget Värvade Regemente och ”Armens Flottas Musique i Göteborg”, och i Jacob Wahls dagbok nämnas flera kårer eller deras anförare som köpare både till trä- och mässingsinstrument. Men det blir först i och med tillverkningen av ventilinstrument som de stora beställningarna komma. Daniel Fryklund omtalar i sin uppsats Samlingen av musikinstrument i Hälsingborgs Museum sid. 15 i samband med omnämnandet av Wahls instrument, att de flesta mässingsinstrument, som användes vid Kungl. Skånska Husarregementet ännu år 1896, voro förfärdigade av Wahl och att några av dessa instrument fortfarande förvaras hos regementet. ”Skånska Husar Musiquen” var också redan 1828 en av Wahls största kunder jämte Konungens Eget Värvade Regemente med dess musikanförare A. F. Meissner.

Det var även från andra håll och på annat sätt som Wahls mässingsinstrument rönte uppskattning. Redan vid en utställning i Paris 1855, där Wahl deltog, blevo de uppmärksammade. I sitt Musik-Lexikon skriver J. Leonard Höijer 1864 (s. 536), att Wahl, som här tituleras instrumentfabrikör, ”Förfärdigat utmärkta klarinetter, flöjter och fagotter samt på sista 20 åren, äfven förträffliga messingsinstrumenter.” Tobias Norlind instämmer i detta omdöme (i Allmänt musiklexikon 2:dra uppl. s. 532. Sthlm 1927-30) och omtalar vidare, att mässingsinstrumenten prisbelöntes vid världsutställningen i Paris 1878. Även vid Allmänna Industri-utställningen i Stockholm 1866 lade man märke till Wahls instrument, och vid ”Den Nordiske Industri- og Kunst Udstilling i Kiøbenhavn 1872” tilldelades Wahl ”Medaille Af I:ste Klasse” för sina där utställda mässingsinstrument. Han var för övrigt den ende svenske utställaren av sådana instrument. Men det var inte bara militära musikkårer, som skaffade sig mässingsinstrument från Wahls verkstad, utan dessa spredos även till privata musikkårer och musikutövare över hela landet och vunno allmän uppskattning. Även i grannländerna särskilt i Danmark och Norge användes flerstädes instrument, som tillverkats hos Wahl, och enstaka beställningar inflöto t. o. m. från Tyskland och ända från Amerikas förenade stater. Under 1800-talets senare del började ”mässingssextetter” och ”oktetter” att bliva en uppskattad form för föreningsmusikkårer och för den musik, som förlustelseställen av olika slag hade att bjuda, och även till dessa var Wahl en anlitad leverantör. Av sådana musikkårer kan nämnas sextetterna Amorosa och Liljan i Landskrona, vilka båda blåste i Wahls instrument.

I slutet av 1840-talet stod Wahls verkstad på höjdpunkten om man får döma av antalet arbetare, som då utgjorde 10, av vilka hälften var gesäller och hälften lärlingar. Redan på 1850-talet sjunker detta antal till 6 à 7 för att hålla sig vid denna siffra till i slutet av 60-talet, då en tydligt tillbakagång i rörelsen börjar inträda. Anledningen härtill får väl närmast sökas i Wahls begynnande ålderdom, men även i andra faktorer. Han hade inte längre monopol på mässingsinstrumenttillverkningen i Sverige, utan den förut nämnda firman Ahlberg & Ohlsson hade arbetat sig upp till en synnerligen livskraftig konkurrent och började lägga under sig allt fler av Wahls tidigare marknader. De två sista decennierna i Wahls liv drives hans verkstad med endast fyra arbetare och åtminstone under det sista årtiondet är det hans mångårige ”verkmästare” och f. d. gesäll Hans Jacob Hasselgren, som är den egentlige arbetsledaren. Det blir även denne, som efter Wahls död får ärva verkstaden. Hans hustru hade nämligen varit fosterdotter hos Jacob Wahls föräldrar. Wahl dog den 26 nov. 1887, 86 år gammal.

Redan här kan nämnas att verkstaden fortlevde ännu ett par tiotal år efter Wahls död för att slutligen definitivt upphöra omkring 1910.

Rörelsen fortsattes av Hasselgren, som även han var en kunnig och skicklig instrumentmakare, i de gamla spåren, men verkstaden flyttades under denna tid till ett hus, som låg mitt emot på den andra sidan gatan. De sista åren före Hasselgrens död omkr. 1905 förestod hans son Gustav Hasselgren verkstaden på grund av faderns tilltagande ålderdom och sjuklighet. Det var under denna tid som den förut omnämnde skomakaren Jænzon arbetade på verkstaden. Utom honom fanns det två gamla gesäller från Wahls tid, Johan Fredrik Friberg och Nils Petter Johansson. Den senare, som redan 1851 hade börjat hos Wahl, övertog verkstaden efter Hasselgren och blev dess siste innehavare. Även han var en dugande hantverkare och mycket musikalisk, men detta räckte ej till för att hejda den tillbakagång, vari rörelsen redan hade råkat. Johansson dog 1911.

Liksom fadern deltog Jacob Vallentin Wahl i yngre dagar med framgång och intresse i stadens kommunala liv. Han var bl. a. medlem av stadens äldste och av flera förvaltande verk. Under hans ledning byggdes och ordnades den Suellska stiftelsen, en fattigvårdsinrättning i Landskrona, grundad på en donation, och vidare medverkade han vid hamnens ombyggnad, vid järnvägens tillkomst och vid ordnandet av folkskoleundervisningen. I det senare fallet var det framför allt slöjdens införande som läroämne i skolan, som låg honom särskilt varmt om hjärtat.

Den ståtliga hyllning Wahl på sin 80-årsdag fick mottaga visar även, att hans tidigare arbete till stadens fromma ej var bortglömt och att han intog en framskjuten plats i sina medborgares hjärtan. Efter att på födelsedagens morgon ha uppvaktats med militärmusik blev han på kvällen inbjuden till en festlig kollation i festivitetssalen, i vilken ett hundratal av stadens borgare deltogo. Borgmästaren friherre A. Åkerhielm presiderade vid festen och höll högtidstalet, vilket vittnar om stor och sann uppskattning, och därefter följde en lång rad tal på vers och prosa, som i högstämda toner besjöngo hedersgästen. Musiken exekverades helt naturligt, på instrument, som tillverkats på festföremålets verkstad. Festsalen var dagen till ära dekorerad med grönt och på en transparent i fonden med hedersgästens namn lästes: ”Ära och vördnad åt den gamle tonmästaren, medborgaren.”

I sitt privata liv var Wahl mycket tillbakadragen och frågade ej efter yttre utmärkelser. De fattiga och behövande hade i honom en förstående vän, som alltid när det behövdes mötte dem med hjälpande och givmild hand. Mellan honom och hans arbetare rådde det bästa förhållande. De nykomna lärpojkarna togos alltid om hand av Wahl själv och det var även mästaren, och invigde dem i yrkets hemligheter. Wahls verkstad hade också anseende som en utmärkt skola, där synnerligen dugande och yrkesskickliga instrumentmakare utbildades. Man behöver i detta sammanhang endast nämna de båda grundarna av firman Ahlberg & Ohlsson i Stockholm.

Wahls verkstad var, som redan tidigare omnämnts, inrymd i fastigheten vid Norra Infartsgatan i Landskrona och upptog där utom en stor del av den långa längan utmed gatan flera nu rivna mindre byggnader, vilka tillsammans delvis omslöto en avlång fyrkantig gårdsplan. Verkstadens huvudavdelning kallad stora verkstaden, var belägen i norra ändan av den långa gatulängan – i dess södra del hade Wahl sin bostad. I en vinkelbyggnad mot gården bodde lärpojkarna. I de nu rivna mindre byggnaderna på gården voro specialverkstäder inrymda och dessa utgjordes av gjutverkstaden, snickareverkstaden och lödverkstaden.

I Landskrona Museum har en icke obetydlig samling verktyg och andra föremål från Wahls verkstad blivit bevarade, jämte en mindre samling instrument och delar till instrument, som förfärdigats där. Dessutom äger museet flera andra föremål, som tillhört Wahl och hans fader repslagaremästaren, bl. a. den senares räkenskapsböcker från 1812, 1818, 1821, 1823 och 1824 jämte Jacob Wahls dagbok.

Stora verkstaden hade ingång från gården och stod i nära förbindelse med gjutverkstaden och snickareverkstaden. I väggen mot gatan funnos fem fönsteröppningar och mot gården två. Framför fyra av dessa fönster mot gatan stod en svarv och framför det mittersta ett bord. Vid södra gavelväggen fanns ett avlångt bord med lådor, använt som ritbord m. m. I hörnet mellan gavelväggen och väggen mot gården stod ett skåp. Därpå följde vid den senare väggen en arbetsbänk med skruvstäd och andra anordningar för arbetsstyckets fasthållande. Litet längre bort på samma vägg stod en hög järnugn och vid denna ledde ingången till verkstaden genom gjutverkstaden, där det fanns en öppen härd. Från stora verkstaden ledde en dörröppning i norra gavelväggen in i snickareverkstaden, där det bl. a. fanns en hyvelbänk, en träsvarv och andra verktyg för svarvning och snickeri. För att komma till lödverkstaden måste man gå över gården. I denna avdelning fanns också en härd och vidare stod här en dragbänk jämte olika verktyg och tillbehör för lödning. Den användes även för gjutning.

Så var i stora drag den Wahlska verkstaden inredd och hur arbetet här bedrevs kommer i det följande att beskrivas.

Wahl började, som redan är berättat, sin verksamhet med att tillverka träblåsinstrument och dessa utgjorde före början av 1840-talet huvudmassan av produktionen. Efter denna tidpunkt kom däremot mässingsinstrumenten i avgjord majoritet, och det förefaller som om tillverkningen av de förra så småningom nästan helt upphörde eller i varje fall ställdes i skuggan. Detta är en förklaring till att inga verktyg eller redskap, som användes vid tillverkningen av träblåsinstrument, blivit bevarade och att det inte heller gått att få några upplysningar om hur det gick till, när dessa instrument gjordes. Vad författaren vet, finnes blott fem serier med mallar gjorda av tunna träspån nu bevarade, av vilka en för klarinetter (L.M. 852) och en för fagotter, bild 10, samt två i elfenben svarvade måttserier för mått till griphål till flöjter och klarinetter, bild 11.

Bland det fåtal uppgifter om verktyg av olika slag för instrumenttillverkning, som finnas i räkenskapsböckerna, påträffas i Hans Wahls dagbok för 1818 verkligen en post, som är av intresse i detta sammanhang och som omtalar att en smed hade tillverkat ett ”Fagott Bår” och 10 st. ”Upprymmare”. Vidare inköptes svarvjärn, knivar och kniptång till ”Swarfware Werkstaden”.

Då det likväl kan vara av värde att få en inblick i hur man i allmänhet bar sig åt när man tillverkade blåsinstrument av trä, lämnas här efter en tysk källa från 1772, någon senare har ej stått till buds, några korta uppgifter om hur en flöjt blev till. De viktigaste verktygen vid detta arbete voro svarvstol jämte navare av olika storlekar och form samt upprymmare, Aufreiber.

Sedan det träslag, som skulle användas, förarbetats i lämpliga stycken passande till flöjtens olika delar, svarvades styckena. Därefter borrades de med navare, Holbohrer. Någon annan typ av borr dugde ej. Borrningen måste utföras mycket omsorgsfullt så att väggarna varken blevo för tunna eller för tjocka. Likaså var det noga, att griphålen borrades i rätt proportion till varandra med avseende på diametern och att kanterna blevo raka. Därefter ”betsades” de olika delarna med skedvatten (salpetersyra), varefter de slipades med fuktigt skavgräs (Euquisetum). Sedan följde åter betsning (sannolikt innebärande färgning) och slutligen polering med trippel och olja. Därefter lindades tapparna omsorgsfullt med sytråd (silke) så att de olika delarna skulle sluta tätt ihop.

Att Wahl gått tillväga på liknande sätt, åtminstone i fråga om vissa detaljer, när han tillverkade sina träblåsinstrument, därpå tyda några inköpsposter i såväl faderns dagbok från 1821 som i hans egen från 1828. Bl. a. har han vid ett par tillfällen köpt skavgräs, vidare bomolja och linolja samt trippel. Linoljan har troligen använts jämte trippeln vid polering. Bomoljan däremot torde ha nyttjats till invändig bestrykning av flöjtens rör för att här skapa en tunn yta, som skulle hindra att träfibrerna för fort torkade ut – en metod som även omtalas i den tyska källan. I detta sammanhang kan ytterligare ett par notiser ur de ovan nämnda dagböckerna anföras, utan att de ha någon direkt förbindelse med den här beskrivna tillverkningsmetoden. Till betsning av buxbom i viss färg köptes drakblod, som löstes i spiritus vini. Mandelolja har använts för att smörja klaffarna och gummilacka och husbloss vid limningen.

De träslag, som vid denna tid främst användes vid tillverkning av träblåsinstrument, voro buxbom och ebenholts, och Wahls verkstad utgjorde härvid inget undantag. Buxbom inköptes i början från Hamburg och senare från Köpenhamn och från denna stad erhölls även ebenholts. Under sin tidigare verksamhet tillverkade Wahl även enstaka instrument av sandelträd eller ”Rödt Träd”, vilket material också inköptes i Köpenhamn av en man, som egendomligt nog även hette Wahl. Under denna experimenterandets tid, som tiden före Tysklandsresan kan kallas, använde Wahl även i mindre skala inhemska träslag för sina instrument. Några flöjtar av lönn bl. a. en ”Flöitkäpp” blevo nu till och likaså ett par klarinetter av päronträ och avenbok. Men det behövdes även annat material till instrumenten. Till klaffar användes mässing eller silver och likaså till utdrag, om instrumentet hade sådant. I början lät Wahl en guldsmed i Landskrona tillverka klaffarna, när dessa skulle vara av silver, men senare utfördes alla sådana arbeten på verkstaden, och Wahl tillverkade för övrigt även flöjter av silver. Styckena voro dessutom prydda med ringar av horn, mässing, elfenben eller silver. Till hornringar användes oxhorn eller kohorn, som bearbetades på verkstaden. Elfenben inköptes i Köpenhamn i form av elefantbetar och Krewellitänder, vilka också fingo sin utformning i verkstaden. Även ett i nämnda stad inköpt enhörningshorn användes troligen för samma ändamål.

Innan vi lämna träblåsinstrumenten kunna ännu några uppgifter lämnas från dagböckernas kreditsidor och offerter. Enligt dessa källor tillverkade Wahl före 1839 följande olika slag av träblåsinstrument: flöjter, klarinetter, fagotter och oboer, av vilka de två första grupperna voro i avgjord majoritet. Från annat håll omtalas, att Wahl började sin instrumentmakarebana med att tillverka flöjter, varpå senare följde även klarinetter och övriga träblåsinstrument. Det första instrument som dagböckerna omnämna utgöres av en B-klarinett av päronträ med H-stycke försåld i början av år 1818.

För att ge en föreställning om den rika och mångskiftande utformning ett träblåsinstrument kunde ha, vilja vi göra en kort översikt över de olika former och utföranden i vilka ett Wahl-instrument kunde framträda, och välja då exempelvis flöjten. Vi känna redan förut de olika träslag, varav den kunde vara tillverkad och likaså det mer eller mindre dyrbara material, som kunde användas till utdrag, ringar och klaffar. Men härtill kommer nu även en växlande rikedom på detaljer olika tonarter m. m. Flöjten kunde vara tillverkad i tre eller flera stycken – med eller utan utdrag, med eller utan extra mellanstycken, samt ha fotstycken i H, C eller D. Den kunde bestå av en stor flöjt, en tersflöjt, en oktavflöjt, en altflöjt, en piccolo m. fl., vilka kunde vara stämda i olika tonarter. Den kunde ha 1 till 11 klaffar, fästade i vulstlagring eller bocklagring och senare även i kapsellagring. Klaffarna kunde vara fyrkantiga eller runda.

Runda klaffar omtalas första gången i räkenskaperna 1831 och sättas vid denna tid ofta i motsatts till ”vanliga” klaffar. I en offert från 1835 anmärkes att runda klaffar med skruv ökade priset, vilket erinrar om att dessa klaffar utgjorde en nyhet, som nu började bli på modet. Utom ovan uppräknade typer tillverkade Wahl även specialflöjter på beställning – en sådan flöjt gjorde han i mars 1828 till adjunkten L. F. Westman i Lund. Den var av ebenholts med ”grofwa A-B-H-C-Cis: dubbel Dis, dubbel F, dubbel Gis, dubbel B, C, D och hög E-klaff af Silfwer. Ringar av Silfwer och Utdrag af Messing samt Foudral”, och kostade 180 Rdr. Rgs.

Det är troligt att Wahl senare tillverkade flöjter, där det Böhmska ringklaffsystemet, uppfunnet 1832 och förbättrat 1847, tillämpades. Det sades för övrigt om Wahls flöjter, att de voro lika bra som ”Böhmare”, varmed, inte som somliga trodde, menades flöjter från Böhmen.

Utrymmet tillåter inte att närmare gå in på de övriga träblåsinstrument, som tillverkades av Wahl, även om mycket av intresse skulle vara att tillägga. Det bör dock nämnas att Wahl i början av 1830-talet tillverkade klarinetter även efter den berömde tysk-baltiske klarinettisten Iwan Müllers system, vilket framgår av dagbokens anteckningar. 1832 offererade Wahl till baron Barnekow på Spannarp klarinetter byggda efter detta system till ett pris av 100-200 Rd.rgs.

Iwan Müller uppfann omkring 1810 en klarinett i B med 13 klaffar, vilket senare antal utgjorde maximum för sin tid. Klarinetten underkändes först av Franska Akademien, vilket fördröjde dess spridning. Senare blev den trots detta mycket berömd och anses fortfarande som kronan bland klarinetter. Det är möjligt, att Wahl var särskilt intresserad för denna klarinett-typ efter som han även skaffade sig uppfinnarens bok: Anweisung für die neue Clarinette…, vilken han inköpte i Lund 1822 för ett pris av 1 rd. B:o. I varje fall visar det, att han var vaken för nyheterna inom kontinentens musikliv och att han ägde tillräckligt kunnande för att även omsätta dem i praktiken. 1835 förfärdigade Wahl en sådan klarinett i ebenholts med silverklaffar till en direktör Böhme i Stockholm. Den kostade 150 Rd.Rgs.

Innan vi lämna träblåsinstrumenten kan en kort översikt över de olika flöjter och klarinetter, Wahl enligt dagböckerna tillverkade t. o. m. 1839, vara av ett visst intresse och följer här: stor flöjt i A, stor flöjt i C, stor flöjt i Dess, stor flöjt i Ess, altflöjt, liten flöjt i C, liten flöjt i Dess, liten flöjt i Ess, klarinett i F, klarinett i A, klarinett i B, klarinett i C, klarinett i Dess, klarinett i Ess.

Om man inte vet så värst mycket om hur träblåsinstrumenten blevo till på Wahls verkstad, så känner man så mycket bättre till hur mässingsinstrumenten tillverkades. De redskap och verktyg och annat tillbehör, som är bevarat på Landskrona Museum, användes också nästan uteslutande vid detta arbete.

När Wahl på 1840-talet lade om sin rörelse, så att denna huvudsakligen kom att omfatta tillverkning av mässingsinstrument, innebar detta inte, att något nytt slags arbete infördes på verkstaden. Redan tidigare hade nämligen instrument av mässing tillverkats där fastän i mindre skala. Nyheten bestod däremot i att tillverkningen nu framför allt kom att gälla olika slag av de nyuppfunna ventilinstrumenten och att denna tillverkning blev huvudsaken.

Det går ej att med bestämdhet avgöra när Wahl tillverkade sitt första mässingsinstrument, men att det jägarhorn han i augusti 1821 försålde till ryttmästare Bille i Malmö var ett av de första, torde vara utom tvivel. Wahls dagbok, som med luckor omfattar tiden 1828-1839, omtalar ej, att han förstnämnda år gjorde något instrument av nämnda slag, men väl att han flera gånger reparerade valthorn och jägarhorn. Vid mitten av 1830-talet gör han däremot flera offerter på mässingsinstrument. Det gällde olika slags basuner, i alt, tenor och bas, fälttrumpeter, klafftrumpeter med och utan byglar, jägarhorn, kenthorn samt i slutet av 1836 ett valthorn med ventiler. Detta är möjligen det första instrument med ventiler, som han förfärdigade, och kostade 100 Rd. Rgs. Troligen tillverkade Wahl under denna tidiga period även andra instrument av mässing än de här uppräknade. Vilka olika slags mässingsinstrument han tillverkade efter 1840 går för närvarande ej att klarlägga, men man vågar med säkerhet påstå, att det var mässingsinstrument av alla typer. De här nedan uppräknade instrumenten, förvarade på olika ställen, få utgöra en provkarta över denna senare produktion. I Kulturens samlingar förvaras: tuba i F med tre pumpventiler, sign. I. V. Wahl. Landskrona. K. M. 35. 167, tuba i F med sex cylinderventiler, sign. I. V. Wahl. Landskrona. K. M. 42. 102, tenorhorn i B med 3 cylinderventiler, sign. Iac. V. Wahl. Landskrona. K. M. 16. 460 – Kornett i B med tre pumpventiler, sign. I. V. Wahl., K. M. 30. 512, två st. jägarhorn i B, sign. I. V. Wahl., K. M. 16. 462 o. K. M. 27. 711, signalhorn i B, sign. I. V. Wahl. K. M. 13. 914. I Landskrona Museum: bl. a. tuba med tre cylinderventiler, sign. I. V. Wahl. Landskrona., L. M. 1912, tenorhorn i B med tre cylinderventiler, sign. Iac. V. Wahl. Landskrona., L. M. 1913, kornett i B med tre cylinderventiler, sign. Iac. V. Wahl. H. Landskrona., L. M. 1914, kornett i B, oktav kornett till vanlig B kornett, med tre cylinderventiler, sign. Iac. V. Wahl. Landskrona., L. M. 1916, kornett i Ess med tre cylinderventiler, sign. Iac. V. Wahl. Landskrona., L. M. 1917, signalhorn i B, sign. Iac. Wahl., L. M. 1915.

I Nordiska Museet bl. a. tenortuba och cornet a pistons i silver, sign. 1845. I Musikhistoriska Museet i Stockholm bl. a. basbasun med tre pumpventiler, sign. I. V. Wahl., Inv. nr. 483. I Köpenhamns Musikhistoriska Museum basbasun i F med pumpventiler sign. I. V. Wahl. Landskrona. (från omkr. 1850) Lektor Daniel Fryklund, Hälsingborg: bl. a. en fullständig mässingssextett.

I det följande kommer att lämnas en kort beskrivning av tillverkningsgången vid ett mässingsinstrument på den Wahlska verkstaden, enligt uppgifter, som framför allt lämnats av den förut nämnde skomakaremästaren Agaton Jænzon och även av typografen S. Håkansson, vilken senare också någon tid arbetat på verkstaden.

Mässingsplåten tillverkades på Skultuna Bruk i en särskild legering, som ansågs vara den förnämsta av sitt slag ”i världen”. Instrumentfirman Ahlberg & Olsson i Stockholm använder fortfarande mässing av detta slag för sina tillverkningar. Mässingens konsistens och kvalitet spelar en mycket stor roll för ljudet i instrumentet och därför har det stor betydelse, att den är av prima beskaffenhet. I Wahls dagbok förekommer på ett par ställen benämningen latun-mässing, vilket utgör en vanlig teknisk term på viss tunn råvara. Samma benämning förekommer även i det förutnämnda tyska bokverket av Johann Samuel Halle, där det framhålles, att detta slags mässingsplåt av visst angivet nummer alltid användes till mässingsinstrument.

Innan beskrivningen av själva arbetssättet börjar är det lämpligt att omtala, hur de olika delarna av ett mässingsinstrument benämndes och fortfarande benämnas av instrumentmakarna. Den yttersta trattformiga delen kallades klockstycke och skoningen, ibland av annan metall, runt dettas mynning, kallades krans, den första böjda delen, som sitter närmast klockstycket, benämndes anstoss. Alla raka rör kallades pipor och alla böjda rör byglar. Till det stora flertalet instrument liksom dessutom ventiler av olika slag.

Det första man gjorde, när man skulle tillverka ett instrument, var att mässingsplåten klipptes sönder i stycken, passande för de olika delarna. Åtminstone till klockstycken och anstossar hade man särskilda mallar av zinkplåt, som man lade på plåten och märkte efter, och det var mycket noga att bitarna fingo de rätta måtten. Sedan skulle de utklippta styckena lödas ihop och formas. Vi vilja nu först följa tillverkningen av ett klockstycke. Först skulle det göras i ordning för lödningen. Detta bestod i att kanten på ena långsidan tandades med en för detta ändamål avsedd sax, nu benämnd klammersax, med endast omkring en halv cm:s skär. Lödningen utfördes på lödverkstaden. Här hade man gjort upp en träkolseld i den öppna spisen. Som bläst användes en vift av gåspennor fästad på tre rader träspjälor. Alla de delar av instrumenten, som voro särskilt utsatta för frätning av saliv lödades med slaglod av silver. För andra delar användes slaglod av annat material samt tennlödning. Denna utfördes vanligen över en spritlampa. Det stycke, som skulle slaglödas, böjdes ihop, varefter den hela kanten stacks in mellan de omväxlande uppåt- och nedåtböjda tänderna på den andra. Hur detta såg ut framgår av bild 17. Därefter bultades tänderna ihop med en hammare. Sömmen, som nu bildades, vändes uppåt och längs denna hälldes en sked borax, vilket ämne användes som flussmedel (lödpulver). Boraxen, som var upplöst i vatten till en gröt förvarades i en höganässkål. Sedan hälldes slaglodet med en sked ovanpå boraxen och så lades stycket på elden. Det var mycket noga, att denna passades väl, så att det blev jämn värme, vilket var nödvändigt för att slaglodet skulle flyta ut jämnt. Men var man bara påpasslig gick det alltid bra! När det lödade stycket avsvalnat, lades det ett slag i en zinkså med krita slammad i vatten, för att man skulle få bort boraxen. Och sedan var lödningsproceduren färdig.

Därpå skulle klockstycket formas så att det fick sin koniskt utsvängda form. Under lödningen hade det varit nästan platt. Det trängdes därför på en klockstycks-modell av järn som fastsattes i ett skruvstäd och bearbetades sedan med en hammare till dess det fick sin rätta form. Modellerna, av vilka de äldre voro svarvade i ek och de nyare gjutna i järn, voro av olika storlekar och typer för olika instrument.

När utformningen var färdig, skulle klockstycket bearbetas på olika sätt, så att det fick en jämn och fin yta, vilket allt var en mycket omständlig procedur. Först filades alla ojämnheter efter lödningen bort och därpå filades hela stycket med en mellanfil. Sedan slipades det med pimpsten och vatten. Därpå skavades det med en slipad trekantsfil. Sedan slipades det med träkol och vatten, vilket gav en mycket fin yta, och så torkades det rent. Därefter slipades det åter, nu med pulvriserad pimpsten och bomolja, och torkades på nytt. Sedan slipades det för sista gången med pulvriserad trippel och bomolja.

Nu återstod endast att lägga om kransen d. v. s. sätta denna fast runt klockstyckets mynning. Kransen var ofta förfärdigad av nysilver och fick sin slutliga utformning, trycktes ut, på en patron av ek, som sattes fast i en svarv. Två man hjälptes sedan åt att lägga på kransen, vars kant bockades över kanten på klockstycket för att det skulle sitta fast. Sedan var klockstycket färdigt och sattes undan på ett bord i väntan på montering.

Anstossen tillverkades på samma sätt som klockstycket, men dessutom tillkom här bockningen, vartill jag strax skall återkomma. Pipor och byglar tillverkades även efter liknande metod, men i regel endast pressades kanterna ihop vid lödningen, åtminstone på de mindre rören. Alla rör skulle dessutom ”dragas” genom ”dragskivor” på dragbänken, för att bli jämna och för att få den längd och form de skulle ha. De cylindriska rören drogos på cylindriska, grada stål-stifter och de koniska på motsvarande stifter. Byglarna bockades på liknande sätt som anstossen. Bockningen kunde inte försiggå utan vidare, ty då skulle rören gå sönder. Först vaxades de invändigt och sedan göt man bly i dem medan de voro raka. På Ahlberg & Ohlssons verkstad brukade man först glödga rören och sedan krita dem invändigt innan man hällde i det smälta blyet. När blyet stelnat kunde man börja bockningen. Hela detta arbete försiggick i lödverkstaden. Det måste utföras i etapper och när man böjt ett stycke måste man med en puckelhammare banka ut de veck, som bildades på insidan, innan man kunde fortsätta.

Anstossen och även andra grova rör bockades genom att stickas genom härför avsedda hål i en grov ekplanka, vilken sattes fast i dragbänken. Detta arbete var mycket ansträngande. När bockningen var färdig, smältes blyet ur rören genom att de lades på en avlång järnplåt, kallad plåten, som låg över en träkolseld på härden. Sedan följde polering och slipning av de delar, som blivit böjda.

Om ventilernas tillverkning saknar författaren närmare uppgifter. I lödverkstaden stod emellertid en stor press av järn med grova plattgängor, där man pressade ventiler till bastubor. Vidare användes särskilda huggpipor för att hugga ut filt till dessa ventiler. – Munstyckena götos först och sattes sedan i en patron och svarvades. Detta var även ett arbete, som fordrade stor noggrannhet, då kanten måste vara absolut jämn, så att inte munnen skadades vid blåsningen.

Nu voro alla delar till instrumentet färdiga och monteringen kunde börja. Här kan inskjutas, att de nu färdiga delarna inte hade tillverkats av en och samma person, utan att var och en inom verkstaden hade sin specialitet och svarade för sin detalj. Hopsättningen försiggick i stora verkstaden och arbetet härmed utfördes delvis eller kontrollerades av Wahl själv.

Stämningen och justeringen var inte den minst viktiga fasen i instrumentets tillblivelse. Tonen angavs med en stämgaffel och instrumentet justerades genom att anstossen förkortades eller förlängdes innan den definitivt fastsattes. – Signeringen av instrumenten utfördes av en guldsmed i gravyr på kransen och på större instrument på nysilverplåt på klockstycket. Åtminstone på senare tid byggdes instrumenten alltid efter ritningar och flera sådana finnas förvarade på Landskrona Museum.

Det är nu 57 år sedan Wahl slutade sin verksamma och gagnerika levnad. Sextetten Amorosa, Liljan och alla andra musikkårer och orkestrar ha också för länge sedan slutat att förnöja och roa sina åhörare med Wahlinstrumentens klangfulla och välljudande tongångar. Men trots detta kan man fortfarande påträffa ett och annat instrument från Wahls verkstad, som ännu är i bruk och som alltjämt uppskattas för sin djupa och fulla ton.

Vincent Bach

Foto: BIMS Studiofotograf, Copyright BIMS© All Rights Reserved